Un sentiment

Ni kommer nu att hitta mig här (http://needmorebooks.wordpress.com) då jag känner att mitt bloggande ska blir mer fokuserat på böcker och text.  Jag känner att en nystart behövs därför byter jag.

 

Efter att ha klickat runt på diverse bokbloggar, ett av mina större tidsfördriv, insåg jag att det är många som lovat sig själva att läsa Proust, jag menar Marcel Proust, Madeleinekakan..Lindblomste.. På spaning efter den tid som flytt. Ja, den Marcel Proust. Varför lova sig själv att läsa en hel septalog, ja tydligen heter det septalog när det är sju böcker. Jag har väl egentligen ingen rätt att tycka illa om Proust, jag har ju bara läst Swanns värld, första delen Combray. Men så tråkigt, så snurrigt, så inte läsglädje.
   För att göra reda i mina tankar kring Proust vill jag tillägga att det var påtvingat att läsa delen. Litteraturvetenskap I på Stockholms universitet vet verkligen hur man får folk att tappa läsglädjen, ibland. Inte alltid, men ibland. Det finns ingen njutning i att läsa Brott och straff på två dygn och även om det inte är njutning man är ute efter utan att ta sig igenom boken för att vidare kunna diskutera den, ger två dygns läsning inte det heller. För man kommer inte ihåg, vad var det Raskolnikov snackade om, egentligen? Nej, då tyr man sig hellre till wikipedias samlade information om verket, visserligen inte en alltid pålitlig källa, men åtminstone en källa för oanade åsikter, på vissa punkter.
   Nej denna påtvingade läsning, samt ett ointresse för modernister överlag (jag är inte alls mycket för stream of consciousness, jag kan knappt stava consciousness, alldeles för många s i det ordet!) gör att jag gick in med förutfattade meningar och kom ut med några extra. Jag kommer inte ens ihåg vad det jag läste handlade om, möjligen beror det på att det snart är ett år sedan, men ändå.
   Jag lovar däremot mig själv, att låta Proust få ligga till sig, stå gömd längst bak i bokhyllan, tills jag mognat, mognat till den grad att jag kan förstå att man vill minnas sina ungdomsdagar. Och att detta lättast görs med te och kaka, för min del lär det bli rooibos te och en kolakaka. Men det lär verkligen dröja, tills vidare roar jag mig med samtida författare och möjligen en tyngre klassiker då och då. 

 

Djur av Joyce Carol Oates påbörjade jag för 2 dagar sedan, det är ytterligare en av hennes kortromaner, en mycket bra sådan enligt mig.
   Den handlar om Gillian en Collegestudent i New England som förälskar sig i sin poesi lärare Andre.  Andre och Dorcas, hans hustru, lever ett bohemsikt liv, de bor i ett avlägset beläget hus och har nattliga hemligheter. De döljer något, en hemlighet, Gillian känner en omemotståndlig lust att få reda på vad, hon dras in i det och lust, spänning och ångest väntar. 
   Djur är spännande, jag hade svårt att lägga den ifrån mig, men när jag gjort det och åter tog upp den var det inte svårt att känna sig som att man var där, som en observerande vännina, eller till och med som Gillian själv. Boken är en riktig sidvändare och väldigt tänkvärd.

Hjärtdjur av Herta Müller (Nobelpristagare 2009). Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag börjar med det som är konkret, det är ingen kapitelindelning i boken, bara stycken. Det är anekdoter, tror jag. Nej jag får ingen klarhet alls i den här boken. Finns många fina liknelser som att månen ser ut som en giffel. Att boken handlar om vänner som måste akta sig för Securitatemännen i Ceausescus Rumänien framgår som tydligast i baksidestexten, utan den tycker jag att berättelsen är väldigt svår att hänga med i. Jag tycker inte att det här är bra, även om Müller säkerligen förtjänar priset i litteratur, så tycker jag inte att det är bra, så är det bara. Det är möjligt att boken är bättre i originalspråk och att det poetiska och symboliska kommer fram bättre då.  Men tills jag lär mig tyska kommer jag att säga att jag läst boken men att den inte föll mig i smaken.
Jag klarar mig utan Herta helt enkelt, för jag vill inte ljuga och säga att jag gillade det när det inte alls var speciellt engagerande läsning.


Tillsvidare fortsätter jag med Shantaram som fallit mig mer i smaken, än så länge.

Första författaren ut på en förhoppningsvis återkommande punkt är Joyce Carol Oates, inte så otippat kanske så mycket som jag hyllat hennes verk i tidigare inlägg. Hon är en produktiv författare som många vill se ska få nobelpriset för sina texter, men tyvärr ligger hindret just i hennes produktivitet, att något sådant ska få hindra ett nobelpris är ju egentligen ofattbart i mina ögon. Oates är en amerikansk författare som influerats av bl.a. Lewis Caroll, Faulkner och Sylvia Plath. Hon skriver även en del under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamonda Smith. 
   Hennes skrivande kan räknas till det romantiskt-realistiska, en mer traditionell skola, där fokuset i författarskapet legat på samtida skildringar av det amerikanska samhället. En hel del kritik mot samtiden förekommer också. Mörkt vatten är en av de kortromaner som väckt stor uppmärksamhet då de på många sätt liknar den händelse som inträffade med Edward Kennedy. Jag har tidigare nämnt den här. Ytterligare böcker som räknas till de bättre är Blonde en fiktiv skildring av Marilyn Monroe (Norma Jean Bakers) liv, och som bland annat uppmärksammats för slutet, som jag inte tänker nämna eftersom att det trots allt är slutet på boken!

De böcker jag läst av Joyce Carol Oates är:
Fallen
Blonde
Mörkt vatten

Oläst i bokhyllan av Oates:
Djur
Dödgrävarens dotter
Älskad, saknad

En mer omfattande lista över de publicerade böckerna finns på wikipedia.

Jag har många favoritböcker, tror jag i alla fall. Eller egentligen har jag väl ingen som riktigt etsat sig fast som jag känner att jag vill tipsa alla jag känner om. Jag tipsar olika människor om olika böcker. För jag anser verkligen att man är vad man läser. Självklart går det inte att döma en människa utifrån endast en av alla (förhoppningsvis många) böcker personen läst. Nej, det krävs en djupare analys, är personen intresserad av en viss genre eller en specifik författare, är något motiv bland böckerna överrepresenterat t.ex. den försmådda kvinnan.  Vad tyder i såfall denna representation på? Känner läsaren igen sig eller är det bara ett intressant motiv då det är långt ifrån den privata verklighet?
   Det finns väldigt många frågor att ställa och författare att tipsa om. Jag funderar på att göra något återkommande i bloggen, tipsa om författare lite mer ingående varje vecka. Självklart är tanken att tipsa om författare jag läst något av, för det går visserligen att tipsa om de jag inte läst något av men det ger inte samma intressant analys av mig. För samtidigt som jag berättar om en författare vars verk ligger mig varmt om hjärtat berättar jag något om mig själv. Den försmådda kvinnan är inte ett överrepsenterat motiv i min läsning, men jag vill istället ta reda på vad min smak är, om jag nu har någon. 
   Jag är visserligen väl medveten om min besatthet av "skrytböcker", ja, jag har något sorts mindervärdeskomplex, en mental underlägsenhet som ibland dyker upp när jag umgås i vissa kretsar där jag inte känner mig helt och hållet bekväm, eller där jag helt enkelt känner att jag behöver bevisa något, eller inte vill passa in, eller möjligen vill passa in. Ja anledningarna är många till varför min bokhylla ser ut på ett visst sätt.

Jag har svårt att hålla mig ifrån böcker, gjorde en beställning på kurslitteratur för 840 kr förra veckan, de kom igår, men efter några om och men i skolan fick jag veta att böckerna är onödiga, därför ska jag skicka tillbaka dem. Jag sparar inte 840 kr men jag blir heller inte av med dem. Därför passade jag på att beställa fyra böcker från bokus istället, jag föredrar bokus framför adlibris. Adlibris är så sega i sin leverans. I alla fall till saken, jag beställde Be careful what you wish for och Do you come here often? av Alexandra Potter, sen blev det en bok till barnlitteratur och estetik kursen Sofis värld av Jostein Gaarder och tillsist Explosivt byte av Janet Evanovich.

Efter att ha börjat på Herta Müller kände jag hur tung den var, givetvis kan det ha något att göra med att jag började läsa den samtidigt som jag strötittade på American pie 2. Jag antar att det kan vara boven i dramat. Men jag la i alla fall ifrån mig Müller och började på Shantaram. Tung i en helt annan bemärkelse, pocket på 900-ish sidor vilket gör den till en riktig tegelsten, har funderat på att lägga den på vågen, men det får bli vid ett senare tillfälle. Den verkar åtmistone förhållandevis spännande.  

Började med Mörkt vatten i eftermiddags, en kortroman av Joyce Carol Oates. Anledning till att jag läste ut den så fort var inte för att den var sådär jättebra som jag tyckte Blonde var. Mörkt vatten är speciell, en intressant stil att skriva på, men alldeles för mycket upprepningar för min smak. Samtidigt så är jag heller inte så insatt i händelsen som det vagt baseras på, någon amerikansk skandal, "en tragisk händelse i amerikansk historia". Chappaquiddick 1969 tydligen, värt att googla tror jag. Wikipedia, inte den mest tillförlitliga källan berätta om Edward Kennedys tragiska olycka, när han påväg hem från en fest körde bilen av bron, med honom var en ung kvinna Mary Jo Kopechne, hon dog, precis som Kelly i Mörkt vatten.
   Efter att ha läst detta lilla om den riktiga händelsen känner jag redan att boken växer i mina ögon. Oates har lyckats igen, även om det för mig, som icke-amerikan eller insatt i amerikansk historia, krävs en del googlande för att få tag i informationen. Trevlig bok, väl värd en läsning för den som inte redan läst den.

Nu läser jag Hjärtdjur av Herta Müller då jag inte kände för en till kortroman av Oates som jag har stående i hyllan.

Har precis avslutat Frukost på Tiffany's samt tre ytterligare noveller av Truman Capote som ingick i utgåvan jag köpt för en 10:a på myrorna. Boken var bra, väldigt annorlunda. Capote skriver detaljrikt men sakligt, beskrivningarna är relevanta för händelsen, det är inte långa utläggningar sida upp och sida ner för att skriva en så lång bok som möjligt, utan de är där för att de behövs. De olika karaktärerna i texterna liknade varandra, de var alla speciella och med Capote språk fick de ett eget liv en egen karaktär. Holiday Golightly är min favorit, hon är speciell, hon gör precis som hon vill, när hon vill. Hon är nog lite galen, precis som de andra karaktärerna säger.

Förövrigt får jag jobba kvar på SF även under våren, men det blir nog bara fram till april för då kör jag Grönan igen.

Nu läser jag Mörkt vatten av Joyce Carol Oates.

Jag trodde först att boken skulle vara riktigt dålig, jag är ju inte någon som gillar deckare, sådana böcker undviker jag helst! Sen läste jag baksidestexten, blev intresserad då det stod en del om spöken och annat mystiskt. Jag tänkte, jag fick ju den här i födelsedagspresent, bäst jag läser.
   Så jag började läsa, det var inte motigt eller jobbigt, det var istället spännande och intressant. Boken jag talar om är Johan Theorins bok Nattfåk, uppföljaren till Skumtimmen. Det är tydligen inte ett måste att läsa den första då de är fristående, men tydligen förekommer en del karaktärer i båda böckerna,  som t.ex. Gerlof Davidsson, en karaktär som jag blev väldigt förtjust i. 
   För att komma till saken, boken var bra, ibland lite väl utdragen gällande vissa scener, men mycket spännande och intressant med de övernaturliga inläggen. Mycket möjligt att jag läser Skumtimmen också, för minns jag rätt köpte jag den i födelsedagspresent till Henrik. I övrigt trodde jag att vi skulle ha en utmanare till John Ajvide Lindqvist som skräckförfattare och visst finns det något i Theorin, men det är inte samma fokus på det övernaturliga som hos Lindqvist.

Nästa bok jag läser är, Frukost på Tiffany's av Truman Capote

Jag kände mig som flubber, men jag hade åtminstone roligt och det är värt så mycket mer. Det var kul att gå på "Hopp och skutt" med Petra, vi skrattade ordentligt åt hur mycket mer kylskåpsaktiga vi är än tanterna 50+.
Jag hoppas vi är ihärdiga och håller ut, som det ser ut nu ska vi i allafall prova på Afro på torsdagkväll, det kommer bli spännande, då kommer jag nog känna mig som en elefant, det där med att skaka rumpan är ju kanske inte riktigt min grej, men det kanske blir, vem vet.
   Dagen idag har i övrigt varit lite konstig, jag åt frukost vid nio och bestämde mig att åka till Stadsbiblioteket för att plugga lite, tappade bort tiden och helt plötsligt var klockan 2, jag promenerade upp till barnboksinstitutet och lånade en bok där, sen bar det hem igen. Lunchen blev först klockan 4, sen iväg och träna lite. Ja en något förvirrande dag när det kommer till maten.
   Imorgon får jag nog veta ifall jag blir kvar på SF eller inte, jag hoppas i allafall jag trivdes väldigt bra.

Så, jag vägde mig igår.. -2,2 kg. Härligt med en riktig rivstart. Visserligen inget jag bör förvänta mig varje vecka. Men på måndag drar jag igång med träningen ordentligt och hoppas att förkylning antingen bryter ut ordentligt så att det går över eller att den går över innan dess.
   Fram tills dess är det jobb som gäller både lördag och söndag. På söndag blir det även bio, The Imaginarum of Dr. Parnassus med Christoffer och möjligen Emil om han inte är för lat eller har för lite tid eller vad hans ursäkt är nu, no hard feelings.
   Hoppas även på att få förlängd anställning hos SF, det skulle vara perfekt att få några pass där varje månad, dryga ut bidraget lite så man kan lägga undan en del till en lägenhet!
   Jag fortsätter läsa och beräknar vara klar med Nattfåk nästa vecka om opponeringen inte tar för mycket av min lästid.  Kandidatkursen drar igång den 19:e så jag får lite ledigt där mellan den 14:e och 19:e. Det ska bli skönt. Men jag måste beställa den kurslitteratur jag behöver också så det lär ju blir ett helvete av stora proportioner.
Nej, dags att bege sig till jobbet och tjäna lite pengar, godiskassan som gäller idag, det lär nog bli en del besökare.

Läst klart årets första bok, Stolthet och fördom och zombier av Jane Austen och Seth Grahame-Smith. Underhållande ibland, då jag inte läst Stolthet och fördom men sett den tillräckligt många gånger på film känner jag mig trygg med historien och uppskattar de små zombie inslagen. Man behöver inte ha läst originalet för att uppskatta historien, det räcker med att ha sett filmen. Dock blir den faktiskt rätt lam många gånger, zombieinslagen ger visserligen mer liv till historien men det är fortfarande ett evigt känslodravel, jag förstår att Stephenie Meyer blivit inspirerad i  sitt skrivande av Twilight-serien efter att ha läst Jane Austen. Deras stilar är väldigt lika, meningslöst ältande som inte för historien framåt är jobbigt vare sig det är vampyrer, zombier och ninjor med i texten.
  Det var däremot en hel del fina illustrationer och utgåvan i sig var riktigt fin, värd att ha i bokhyllan brevid originalet som ännu är oläst och så lär förbli.

Nästa bok jag läser blir Nattfåk av Johan Theorin som jag tror kan utmanna John Ajvide Lindqvist rätt duktigt i generen skräck.