På spaning efter den tid som ännu inte kommit.
Efter att ha klickat runt på diverse bokbloggar, ett av mina större tidsfördriv, insåg jag att det är många som lovat sig själva att läsa Proust, jag menar Marcel Proust, Madeleinekakan..Lindblomste.. På spaning efter den tid som flytt. Ja, den Marcel Proust. Varför lova sig själv att läsa en hel septalog, ja tydligen heter det septalog när det är sju böcker. Jag har väl egentligen ingen rätt att tycka illa om Proust, jag har ju bara läst Swanns värld, första delen Combray. Men så tråkigt, så snurrigt, så inte läsglädje.
För att göra reda i mina tankar kring Proust vill jag tillägga att det var påtvingat att läsa delen. Litteraturvetenskap I på Stockholms universitet vet verkligen hur man får folk att tappa läsglädjen, ibland. Inte alltid, men ibland. Det finns ingen njutning i att läsa Brott och straff på två dygn och även om det inte är njutning man är ute efter utan att ta sig igenom boken för att vidare kunna diskutera den, ger två dygns läsning inte det heller. För man kommer inte ihåg, vad var det Raskolnikov snackade om, egentligen? Nej, då tyr man sig hellre till wikipedias samlade information om verket, visserligen inte en alltid pålitlig källa, men åtminstone en källa för oanade åsikter, på vissa punkter.
Nej denna påtvingade läsning, samt ett ointresse för modernister överlag (jag är inte alls mycket för stream of consciousness, jag kan knappt stava consciousness, alldeles för många s i det ordet!) gör att jag gick in med förutfattade meningar och kom ut med några extra. Jag kommer inte ens ihåg vad det jag läste handlade om, möjligen beror det på att det snart är ett år sedan, men ändå.
Jag lovar däremot mig själv, att låta Proust få ligga till sig, stå gömd längst bak i bokhyllan, tills jag mognat, mognat till den grad att jag kan förstå att man vill minnas sina ungdomsdagar. Och att detta lättast görs med te och kaka, för min del lär det bli rooibos te och en kolakaka. Men det lär verkligen dröja, tills vidare roar jag mig med samtida författare och möjligen en tyngre klassiker då och då.
För att göra reda i mina tankar kring Proust vill jag tillägga att det var påtvingat att läsa delen. Litteraturvetenskap I på Stockholms universitet vet verkligen hur man får folk att tappa läsglädjen, ibland. Inte alltid, men ibland. Det finns ingen njutning i att läsa Brott och straff på två dygn och även om det inte är njutning man är ute efter utan att ta sig igenom boken för att vidare kunna diskutera den, ger två dygns läsning inte det heller. För man kommer inte ihåg, vad var det Raskolnikov snackade om, egentligen? Nej, då tyr man sig hellre till wikipedias samlade information om verket, visserligen inte en alltid pålitlig källa, men åtminstone en källa för oanade åsikter, på vissa punkter.
Nej denna påtvingade läsning, samt ett ointresse för modernister överlag (jag är inte alls mycket för stream of consciousness, jag kan knappt stava consciousness, alldeles för många s i det ordet!) gör att jag gick in med förutfattade meningar och kom ut med några extra. Jag kommer inte ens ihåg vad det jag läste handlade om, möjligen beror det på att det snart är ett år sedan, men ändå.
Jag lovar däremot mig själv, att låta Proust få ligga till sig, stå gömd längst bak i bokhyllan, tills jag mognat, mognat till den grad att jag kan förstå att man vill minnas sina ungdomsdagar. Och att detta lättast görs med te och kaka, för min del lär det bli rooibos te och en kolakaka. Men det lär verkligen dröja, tills vidare roar jag mig med samtida författare och möjligen en tyngre klassiker då och då.
Kommentarer
Trackback
