Idag försökte jag le med ögonen.
Klubben för inbördesbeundran och intresseklubben har en del gemensamt. Kandidatkursen i litteraturvetenskap har äran att få hysa några av klubbens medlemmar, eller åtminstone framtida medlemmar. Något jag aldrig förväntar mig att bli. Kandidatkursen har också turen att få hysa en hel del lärarstudenter, kanske inte de skarpaste knivarna i lådan som ställer samma fråga om schemat om och om och om igen. Värdelöst.
Längtar så efter att säsongen på Grönan ska dra igång igen. Dränka sina sorger på söndagspubarna eller bara ta ett glas vin i tyrolerparken. Alla underbara gäster som ställer korkade men ack så bra frågor varje dag. Såklart de inte vet var närmaste toalett ligger. Men det gör ju inget, för jag vet ju det! Få jobba lite, skämta bort dagarna med trevliga människor, möjliga kandidater för "vänner för livet"-priset?
Insane.
Vänner, jag tror det här kommer bli ett bra år i alla fall.
