Un sentiment

För er få som undrar "Hur länge ska hon egentligen hålla på å läsa den där Joyce Carol Oates boken, Blonde hette den vaaa!?" Så kan jag nu med stolthet säga att jag är klar. Mitt mål var innan 2010. Jag tog de sista krafttaget igår kväll. Jag kunde skriva datumet 10/12-09 i min läsdagbok för jag blev klar en kvart innan klockan slog 12. Skönt. Det tog mig en tur-retur till Sollentuna plus 1 timmes läsning i sängen för att fokuserat kunna ta mig igenom de sista 80 sidorna. Det är en tung bok, inget att leka med eller något som man läser utan att koncentrera sig. Nej den boken kräver största möjlig tystnad och jag har hållt på med den sen i sommras, närmare bestämt blir det nog nästan exakt 6 månader sedan jag började på den.
    860 sidor, "bah!" Tänker säkert många, jag har läst längre böcker än så på kortare tid. Absolut det har jag med, men inte med ett sådant krävande innehåll, det är en persons djupaste och allra innersta känsloliv vi får läsa om, and it makes no sense what so ever! Jag har fått läsa om flera sidor många gånger för att jag inte förstått vad jag läst, omläsningarna har inte gjort mig klokare, det är fortfarande lika förvirrande, förvirrande tragiskt, förvirrande vackert. Marilyn Monroe eller Norma Jean Baker som hon helst vill bli kallad av sina vänner, Blonde är inte en riktig biografi om Marilyn, det är en fiktiv historia. Men jag känner ändå att det absolut kan ha varit såhär för Norma, för jag tänker kalla henne Norma, för efter 6 månader har vi blivit som lera och långhalm. Jag känner henne, tror jag. Fast jag kan ju inte vara säker på att jag förstått det. Men vi håller i alla fall ihop. Norma Jean får en speciell plats i min bokhylla, för hon förtjänar inget annat. Joyce Carol Oates har lyckats ge mig en bild av kvinna jag aldrig läst om tidigare, men som de flesta tjejer i min ålder gärna klär ut sig till, har en bild på (gärna den med klänningen som blåser upp) för hon var ju trots allt en sexsymbol, en hollywoodikon. En platinablond sexbomb. Men det är inte därför jag älskar henne, för jag vill nog påstå att jag älskar henne. Norma Jean, flickan som inte förstod sin egen skönhet. Som spelade olika roller genom hela livet.
    Nej, Oates kan inte påstå att det här är sant, vilket jag inte heller kan göra. Men det känns så verkligt att jag vill tro att Marilyn dolde allt det här inom sig, hos Norma.  Jag är tagen, fast. Nu får mina inrammade affischer av Andy Warhols konstverk av Marilyn en ännu viktigare plats i mitt rum, och även jag ska nog rota fram affischen där hon i vit klänning står ovan för tunnelbanan, där hennes klänning blåser upp. Men inte för att hon är så snygg ska hon få en viktig plats, utan för att hon antagligen var så mycket mer än det. Något alla borde sträva efter, utveckling. "Jag kan bättre, jag vet att jag kan bättre, låt mig få göra om."